Jag satt ensam vid mitt skrivbord med en kopp kaffe i min hand. Utanför formerade Våren sina trupper och satte Vintern på reträtt. 
En man, i en helt vanlig klädnad, stannade till utmed trottoarens kant. Han tycktes fundera på vem han var och vart han var på väg. 
På sin vänstra axel hängde en väska och i hans hand höll han en påse. En påse med helt vanliga naturella tacochips. Med sin högra hand förde han chipsen till sin mun under det att han befann sig någon annanstans. Ingen vet var. 
Hans ögon talade med Dysterhet och Frid, men de var inte överens. De verkade diskutera livligt. Hans korta stopp utanför mitt fönster ger mig ingen ro. Vem var han? Vart var han på väg? Varför åt han tacochips en förmiddag i mars? 
Han vandrade vidare och försvann ner för backen. Ensam han gick. Ensam han var. Jag ångrar att jag inte släppte min kopp, reste mig upp och satte fart efter honom. Jag hade kunnat bjuda på en kopp och sen fått svar. Nu lämnas jag i ovisshet. Aldrig kommer jag få veta.

Advertisements
Standard

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s