Jag satt ensam vid mitt skrivbord med en kopp kaffe i min hand. Utanför formerade Våren sina trupper och satte Vintern på reträtt. 
En man, i en helt vanlig klädnad, stannade till utmed trottoarens kant. Han tycktes fundera på vem han var och vart han var på väg. 
På sin vänstra axel hängde en väska och i hans hand höll han en påse. En påse med helt vanliga naturella tacochips. Med sin högra hand förde han chipsen till sin mun under det att han befann sig någon annanstans. Ingen vet var. 
Hans ögon talade med Dysterhet och Frid, men de var inte överens. De verkade diskutera livligt. Hans korta stopp utanför mitt fönster ger mig ingen ro. Vem var han? Vart var han på väg? Varför åt han tacochips en förmiddag i mars? 
Han vandrade vidare och försvann ner för backen. Ensam han gick. Ensam han var. Jag ångrar att jag inte släppte min kopp, reste mig upp och satte fart efter honom. Jag hade kunnat bjuda på en kopp och sen fått svar. Nu lämnas jag i ovisshet. Aldrig kommer jag få veta.

Standard

Inne.
Där är jag.
Sittandes.
Grubblandes.
På min hjässa vilar ångest triumferande.
Sakta ser jag skymningen komma och förmörka husens fasader.
Nedsjunken i en fåtölj ser jag inga fönster, bara tak och skorstenar.
Ännu anar jag färger, men blott en kort stund.
Om några ögonblick är allt täckt i mörker och ljuset hämtar kraft på andra sidan jorden för att om några timmar göra storslagen entré igen.
Då är ångesten borta.
Ångesten kan inte i egen kraft trycka tillbaka ljuset, utan behöver hjälp av mörkret.
Mörkret existerar inte ens.
Inte där ljus finns.
Ljus, måtte du snart komma åter. På min hjässa skrattar ångest triumferande.

Standard

Dagboksanteckning. 2016-04-18.
Mitt förhållande till mig själv är ganska fascinerande. Det är åtminstone så jag upplever det själv. För jag ljuger ofta för mig själv. Särskilt i skrift. Särskilt när jag skriver till mig själv. Jag skriver som om texten låg synlig för alla som ville, eller kanske snarare för alla, oavsett om de ville. Fast inte har väl någon läst något som jag skrivit till mig själv? Inte ens min älskade har läst det jag skriver till mig själv, men som jag på något plan ändå önskar att fler skulle läsa. Men varför ljuger jag då? Det blir ju så uppenbart. Nästan patetiskt och fjantigt. Jag önskar ju att mina texter skulle få spegla mitt innersta. Mitt ärliga jag. Fast sen inser jag, det kanske inte finns något ärligt jag. Kanske är alla mina tankar en samling lögner som håller mig levande. Ständigt växlande lögner.

Vem är jag då? Om jag inte kan lita på mig själv, vem kan jag då lita på? Det är något svindlande med att ens tänka tanken. Jag väljer mina ord när jag nu skriver. Lägger till rätta. Låter inte sanningen träda fram ordentligt. Om det finns en sanning inom mig, varför låter jag inte den tala. Vem är intresserad av att läsa en skriven lögn? Hur ska jag någonsin kunna träda fram förbi lögnens enorma portar? Detta är första dagen. Den första i mitt liv. Den första i mitt nya liv, när jag låtsas vara ärlig fast jag egentligen ljuger. Vad ska man skriva om för att texten ska korrelera med livet? Hur kan man vara ärlig? Och hur ska jag egentligen skriva för att inte bara ställa frågor? Kanske behövs det någon gång ett svar, men på vilken fråga då?

Standard

Blått.
Nyanser av gult.
Sakta till orange.
Ibland rött, ibland rosa.
Sakta, sakta mörknar det.
Svart.
Svart.
Svart.
Sakta, sakta ljusnar det.
Ibland regn, ibland snö.
Spirande grönska.
Nyanser av vitt.
Blått.

Standard