Jag uppskattar för det mesta att umgås med människor och jag vill gärna ha människor omkring mig ständigt. Helst skulle jag vilja att vardagsrummet var ständigt fullt med människor som diskuterade, skrattade och filosoferade tillsammans. Dock finns det en person som jag skyr som pesten. Mig själv. Inget är så konfrontativt och krävande som att tvingas möta sig själv. Jag minns första gången jag på allvar tvingades möta mig själv.

Jag hade åkt på en tyst retreat för att söka Gud, långt upp i de norska fjällandskapet. I fem dagar skulle jag äta, sova och arbeta under tystnad. Jag förväntade mig en andlig upplevelse där himmelen öppnade sig och jag kunde se syner och uppenbarelser. Istället var det bara tyst. En molande känsla av att jag stött på en ny bekantskap infann sig. Hur kan jag fly från mig själv när det är tyst? Allt jag skjutit ifrån mig kom upp till ytan och det var en smärtsam upplevelse.

I tystnaden avbryts man inte och efter några dagar tänker man klart. Man blir inte avbruten av tilltal från någon annan, utan du är ensam med dina egna tankar. Tankar som, skall det visa sig, är oumbärliga för din förståelse av dig själv. Tystnaden har sedan dess blivit den plats som jag å ena sidan avskyr, men som jag å andra sidan söker mig till. Som att ju mer jag springer ifrån den, desto fortare kommer jag till den. Alla vägar leder till den. Jag får abstinens om jag inte får möjlighet att besöka tystnaden, för det är där jag möter Gud, vem Gud nu är…

Att sitta tyst i en fåtölj och försöka lyfta på de stenar jag kastat ner i min inre brunn för att dölja vad som finns i djupen, är något av det mest andliga man kan göra, eller åtminstone det mest andliga jag kan göra. Jag upplever det som att i tystnaden så möter Gud mig. Inte med syner och uppenbarelser, utan med en förnimmelse om att det är okej. Stenarna i brunnen representerar det jag försöker dölja, mina tankar om min egen förträfflighet, min självupptagenhet, min synd och mina onda tankar om andra människor. De döljer i sin tur det som är det mörkaste av allt, mitt ego. Mitt jag. Befrielsen av att lyfta på sten efter sten i tystnaden och uppleva hur Gud säger “Nej men titta, den där stenen. Den minns jag när du kastade i. Det var 2002 och den har varit en börda för dig i femton år nu. Va kul att vi äntligen kan hjälpas åt att plocka ut den i brunnen.”

Tystnaden är för mig en oumbärlig del av mitt liv, vilket de flesta av de som känner mig inte skulle kunna ana. Det är ju en annan av de stenar som ligger i brunnen. Rädslan att bli övergiven när man blottar vem man verkligen är.

Advertisements
Standard

Hittat i en anteckningsbok. Skrivet 2009.

Allt som oftast framstår jag själv som blek. Mitt eget beteende tenderar allt som oftast att vara ett substitut förför vad jag verkligen längtar efter. Jag låter inte ljusets fullhet på riktigt genomlysa mig.

De saker jag värderar högst, det som ligger mig närmast om hjärtat är bara perifera fragment av den tillvaro som jag verkligen lever i.

Hur kommer det sig att det är så svårt? Jag har en känsla av att ifall jag bara tar tag i de saker som jag medvetet struntar i så blir allt bra. Stämmer det verkligen eller kan inte besvikelsen ligga djupare än så?

De känslor jag oftast bär på är bitterhet, vemod, besvikelse och sorg…

Standard

Jag är omgiven av böcker.
Jag är av den åsikten att oavsett var i din bostad du befinner dig så ska du kunna nå en bok utan att flytta kroppen. Böckerna kommer vandra runt, liksom du kommer längre på din egen vandring. Ditt liv kommer tacka dig om du har böcker i varje skrymsle.

Kanske hänger det ihop med mina drömmar om att bli författare. Att få leva nära min dröm. Egentligen skiter jag nog i om jag blir författare eller inte. Jag tror nog snarare att det handlar om att bli bekräftad i att jag skriver. Jag är en patetisk varelse. Jag skapar inget nytt. Jag är en härmapa som gör som alla andra med författardrömmar. Skriver anonyma texter som jag publicerar utan att de någonsin läses av någon. Precis som alla andra patetiska människor drömmer jag om att bli upptäckt, känd och bekräftad. Och det är av just det skälet som jag ännu inte vågar skriva mitt namn. Tänk om någon skulle få reda på vilken vidrig och högfärdig människa jag är. Usch för sådana som mig.

Standard

För några veckor sedan hade jag en god vän på besök och vi samtalade om livet, sådär som vänner tenderar att göra emellanåt. På frågan om hur det var så svarade han att sedan hans mor gick bort för inte så längesedan så har han brottats en del med frågan om vem som nu ska fylla det tomrum av villkorslöshet som hans mor tidigare hade. Han är förvisso gift, men ett äktenskap bär inte samma tydliga drag av villkorslöshet utan snarare av ansvarstagande och arbete.

“Vem är villkorslöst stolt över mig nu?” var en retorisk fråga han ställde som gjorde luften tung och mättad. Det var som om allt som behövde sägas fanns i den frågan. Ingen av oss förmådde säga något mer. Frågan var inte av sådan art att man behövde svara på den, utan den bar så mycket smärtsam självreflektion i sig själv så den lämnades där. Efter en stunds tystnad fortsatte samtalet till att handla om något trivialt och oviktigt. “Vem är villkorslöst stolt över mig nu?”

Standard