Inne.
Där är jag.
Sittandes.
Grubblandes.
På min hjässa vilar ångest triumferande.
Sakta ser jag skymningen komma och förmörka husens fasader.
Nedsjunken i en fåtölj ser jag inga fönster, bara tak och skorstenar.
Ännu anar jag färger, men blott en kort stund.
Om några ögonblick är allt täckt i mörker och ljuset hämtar kraft på andra sidan jorden för att om några timmar göra storslagen entré igen.
Då är ångesten borta.
Ångesten kan inte i egen kraft trycka tillbaka ljuset, utan behöver hjälp av mörkret.
Mörkret existerar inte ens.
Inte där ljus finns.
Ljus, måtte du snart komma åter. På min hjässa skrattar ångest triumferande.

Standard